AnnaLinas fem år på ung scen/öst 


AnnaLina Hertzberg har varit konstnärlig ledare på ung scen/öst i fem år, och snart är det dags för henne att lämna över stafettpinnen till Paula McManus. Nu blickar hon tillbaka på åren som gått, och de utmaningar som pandemin medfört det senaste året. 

AnnaLina började med teater redan under skoltiden, och efter att ha tagit studenten fick hon jobb på Byteatern – Kalmar Läns Teater, som vaktmästare. Resten är vad man brukar kalla historia.

Det råder ingen tvekan om att AnnaLina tycker att barn och unga är den viktigaste publiken, även om hon gjort försök med vuxenteater. Hon var med och drev Dramalabbet, en frigrupp med målgruppen unga vuxna, men fann att det hon helst ville jobba med var barn- och ungdomsföreställningar.

– Jag tror jag har ett stort engagemang i barn och unga. Kanske kommer det ur demokratisk tanke, allas rätt till teater. Men det är också fantastiskt roligt – mycket roligare än vuxenteater. Dessutom är det viktigt att barn och unga får genomarbetad och kvalitativ teater, för det är inte så självklart, säger AnnaLina.

Vad är det bästa med att jobba med barn och unga som målgrupp?

– De säger vad de tänker. Eller, de kanske inte alltid säger vad de tänker, men man får direktrespons och ett engagemang. Det är aldrig en spelad artighet. Den skolpublik vi möter går inte på teater för att det ger en status, för att det är fint eller för att manifestera något. 

Förutom konstnärlig ledare är AnnaLina även regissör och dramatiker, och under tiden på ung scen/öst har hon hunnit regissera ett gäng föreställningar: Jag vill ha lyckliga slut, Trollkarlen från Oz, Tårtbagaren 1 och 2, Honungsgrävlingen och Maskineri. Hon menar att skillnaden mellan rollen som regissör och rollen som konstnärlig ledare är att hon som konstnärlig ledare har i uppgift att hjälpa fram andras konstnärliga påståenden, medan det är hennes egna påståenden som läggs fram när hon regisserar.

– Min humor blir mer visuell när jag är regissör. Som regissör och dramatiker tycker jag om fantastiska berättelser. Ofta är det tuffa, hårda och jobbiga historier, men de utspelar sig i fantasifulla världar. Både Trollkarlen från Oz och Honungsgrävlingen handlade om barn i trasiga världar, men med mycket musik, färg och kärlek till de här individerna – och ett hopp på slutet. Jag försöker se den som kanske har det lite knepigt, men jag försöker också skicka med att jag tror att det ordnar sig; det kanske inte känns så nu, men jag hoppas att det gör det.


”… vänder upp och ner på jorden - men på ett tryggt sätt”

AnnaLinas fem år som konstnärlig ledare på ung scen/öst börjar nu lida mot sitt slut. Hon tycker det är svårt att beskriva hur hon är som konstnärlig ledare, eftersom det blir i relation till andra konstnärliga ledare på barn- och ungdomsverksamheter, som ju inte är så många. Men hon hoppas att det märks att hon är nyfiken. 

– Det är en stor och viktig sak för mig. Både att vara nyfiken på publiken, och på konstnärskap. Sedan har jag förhoppningsvis ett gott lyssnande som ju hör ihop med att vara nyfiken. Men jag är också rätt så modig tror jag, jag vågar ta in spännande konstnärskap, och det är ju det som gör teatern. Jag jobbar med stabilitet och trygghet i den fasta personalen och tar in folk som vänder upp och ner på jorden – men på ett tryggt sätt.

Med vilka ord skulle du beskriva de fem åren som gått? 

– Ja du, vilken resa…! Konstnärligt har det varit jättespännande. Jag har fått lära känna så många spännande upphovspersoner, och se så många konstnärskap växa fram på ung scen/öst. Och att få lära känna en publik; det är många elever som jag har träffat flera gånger, och att jag personligen får en relation till publiken på det sättet har varit jättefint. När jag började var vi inget scenkonstbolag, så jag måste jag nog tillägga att omorganiseringen runt om mig har varit en rejäl resa – i princip alla chefer inom bolaget har bytts ut. Så det har påverkat både mig och teatern ganska mycket.

Finns det någon föreställning som gjorts under din ledning som du tycker utmärker sig särskilt?

– Jag väljer att säga Du gnisslar, som var en klassrumsmusikal – för den var så bjussig! Tekniskt, scenografiskt, textmässigt. Det var som en generös present att ge, och är också en symbol för hur viktiga klassrumsföreställningarna är på ung scen/öst. Sedan finns det massa andra föreställningar också, men om jag bara ska säga en så säger jag faktiskt den. Allt var helt fantastiskt med den!

Vilken av de föreställningar du själv regisserat är du mest stolt över?

–  Jag tycker de har blivit väldigt fina allihop, men jag tror jag väljer att lyfta Trollkarlen från Oz, för det var en publiksuccé.  Det var rockkonsert, publiken var så lyckliga! De bara hängde med från början till slut och det var väldigt, väldigt fint. Det var en spelperiod som var helt fullbokad.

När AnnaLina får frågan om det finns någon händelse i mötet med publiken hon minns särskilt tydligt brukar hon alltid återkomma till samma händelse – där teater och verklighet sammanvävdes på ett ypperligt sätt. Det var på premiären av klassrumsföreställningen Komma hem, som handlade om att vara på flykt och att komma till ett nytt sammanhang.

– Det var vanlig bänkuppställning i klassrummet, och så satt det en elev ensam på två bänkar.  Skådespelaren kom in i tystnad, med en ryggsäck över axeln, och satte sig på den här tomma bänken. Då tog eleven sitt sudd, la det framför skådespelaren och sa: ”Välkommen hit”. Som för att bekräfta att det hela tiden kom nya elever till klassen, omedveten om att det var en skådespelaren som klivit in. Det var helt magiskt.




Hon minns också många fina mail och brevväxlingar med elever, och gillar att eleverna fått lära känna teatern på olika sätt, till exempel under tiden då ung scen/östs teaterhus renoverades och de fick hålla till på kulturcentret Agora i Skäggetorp.

– Eleverna från Rosendalsskolan började lära känna oss, och det var ju faktiskt rätt roligt när vi var där andra omgången, för då kom eleverna in i huset och utropade: ”Tjena! Det är du som är rektor på teatern!”, skrattar AnnaLina.


”ung scen/öst har varit så fantastiska i att välja att se saker på ett positivt sätt”

År 2020 har utbrottet av Covid-19 skakat om hela världen, och ung scen/öst är inget undantag. Under hösten har AnnaLina varit aktuell som regissör för högstadieföreställningen Maskineri, som fått sin beskärda del av pandemikonsekvenser.

– Jag tror att om man ska se till de positiva effekterna av det här, så har jag och många som har jobbat med mig lärt sig att bli väldigt raka i sin kommunikation, och ta problem snabbt. Framförallt så tycker jag att ung scen/öst har varit så fantastiska i att välja att se saker på ett positivt sätt. Det har funnits potential att bli gnällig och må dåligt, och alla har ju gjort det. Men i den där oron och tröttheten har vi valt att tänka och säga: ”Vi fixar det här! Det är jättetufft nu men vi kommer klara det”, istället för att bromsa upp. Tack vare att alla har haft den inställningen har jag också kunnat ha det, och jag är en rätt pessimistisk person annars. Det negativa har ju varit att folk i världen inte mår bra och att saker stängs ner, att människor är sjuka samt de ekonomiska konsekvenserna. Många blir av med jobb, och teaterbranschen har haft det jättetufft. Vi har till exempel inte kunnat repa så mycket, så det har varit jättemotigt.

Efter ytterligare restriktioner från regeringen måndagen den 16 november valde hela bolaget Scenkonst Öst att ställa in sina föreställningar med omedelbar verkan, men ung scen/öst hade hunnit spela i alla fall halva föreställningarnas spelperiod tidigare under hösten. AnnaLina tycker att ung scen/östs verksamhet har varit viktig under dessa tider på lite olika plan.

– För det första är det ju viktigt att vi finns som ett bevis på att det har gått att göra säker konst. Många andra har ju behövt stänga ner helt. För det andra finns den aspekt som gäller för oss jämt: att barn och unga alltid har det jättetufft. Men i synnerhet nu när mycket stängts ner har vi kunnat vara någonting viktigt, en paus. Något roligt eller något sorgligt, men ändå något annat än vardagen som pågår. För det tredje har vår verksamhet också varit viktig för alla oss som har jobbat på teatern, att vi har kunnat fortsätta jobba, och stötta varandra.

När AnnaLina ser tillbaka på utbrottet av pandemin i våras känner hon sig ändå nöjd med hur hon arbetslett verksamheten i ett kaos och i en kris.

– Den stora utmaningen har varit att vi aldrig vetat något, vi vet inte vilka som kommer vara på jobbet, föreställningar ställs in, bokas om, någon annan funktion är sjuk och så vidare– och det tröttar ut alla. Sedan har det varit viktigt att vi håller en blick lyft mot horisonten så att vi inte förlorar oss i här och nu, men också att vi huserar med energi. Hur klarar vi av kaoset när vi inte vet hur det här kommer att sluta? Hur hittar vi ett lugn och en energi i varje dag? Det är superknepigt. Nu har vi ingen aning om när det är premiär för ett friskt Sverige.


”Jag har blivit modigare”

Den 30 november lämnar AnnaLina över stafettpinnen till Paula McManus. Det finns tre viktiga insikter AnnaLina skulle vilja skicka med till den nya konstnärliga ledaren.

– Att våga lita på sitt eget omdöme, sin egen smak och uppfattning. För det är väldigt speciellt som konstnärlig ledare. Att själv vara den som ska hitta på och motivera en hel verksamhet. Sedan skulle jag också vilja skicka med att hålla koll på kalendern så att den är rimlig. Och – ha det jättejättekul på jobbet!

Har du förändrats under de här fem åren? 

– Jättemycket! Jag har blivit mycket modigare, har vågat lita mer på vad jag själv tänker och vad jag gör. Men också på andra människors kompetens. Jag tror detta gjort att jag blivit tydligare som konstnärlig ledare, och att jag har vågat, och finner lust i, att vara i samtal med folk när det har uppstått problem. Sedan har jag ju förhoppningsvis blivit bättre dramatiker och regissör, (eftersom jag har fått utveckla det.) Jag har blivit lite äldre också – och jag har klippt mig!

Vad kommer du sakna mest av ung scen/öst? 

– Förutom den älskade publiken så kommer jag sakna alla som jobbar där, och jag kommer sakna att ha så kul på jobbet som jag har det. Jag kommer säkert sakna att vara upptagen jämt. Just nu tycker jag det känns jätteskönt med lugn och ro, men eftersom jag varit behövd natt och dag kommer jag säkert sakna det väldigt höga tempot, och det kommer säkert bli en tomhet. Men jag kommer ha med mig jättemycket fina minnen, som jag ska bolla upp när det känns tomt.

Vart styr du kosan nu? 

– Jag ska ta en långpromenad, säger AnnaLina Hertzberg.


Text: Klara Nordmark
Publicerat 27 november 2020 

Från 1 december är Paula McManus ung scen/östs nya konstnärliga ledare.

Gå till hemsidan